Jag minns dagen, för 10 år sedan, när jag fick beskedet som den var igår. Jag minns hur jag vaknade på morgonen, av väckaren kvart i sex. Jag minns hur jag äter en banan till frukost och slår upp ÖP. Jag minns att jag läser artikeln om en kapten i 30-års åldern som förolyckats i en minolycka i Bosnien. Jag minns att jag tänker, det kan omöjligt vara du Bengt! Jag minns hur jag går till bilen vid kvart över sex o fortfarande tänker... det kan inte vara du! Jag minns att jag genomför ett Pump-pass, åker hem och duschar, äter frukost och åker till jobbet som vanligt. Hela tiden med tankar malande att det kan inte vara du. Jag minns ett telefon-samtal som kommer vid halv tio, från din älskade Lena, då hon berättar att det är du som varit med i olyckan och som lämnat oss så tragiskt. Resten av dagen har jag inga direkta minnen ifrån, annat än att jag, som förlamad, åker hem från jobbet full av tankar och frågor om varför du, Bengt, av alla människor, måste råka ut för detta. En av mina allra bästa vänner! För mig var det helt ofattbart och är fortfarande.
Jag har många härliga minnen av dig Bengt! Hur du fick mig att skratta av hela mitt 
, åt saker som ibland inte kanske var så skoj. Jag minns hur du på mitt 30-års kalas skulle hålla tal... men jag fick dig att låta bli. Jag minns hur du alltid, när vi var ute på krogen, skulle hjälpa mig att hitta kärleken. Jag minns hur vi gnabbades om vem som fick stå i vänd-zonen... ända tills vi fick parkeringsböter. 
Jag är oerhört tacksam över att jag hann träffa dig en sista gång, de sista veckorna du var hemma, innan du åkte tillbaka för din sista resa till Bosnien. Du kommer för alltid ha en stor plats i mitt hjärta och jag minns dig med värme! Jag vet att du finns där uppe och vakar över oss som är kvar här. Nån gång ses vi igen, men tills dess vila i frid! 